Nils AlwallVersion 110518

Med sin grundläggande teoretiska utbildning i fysiologi och farmakologi anade internmedicinaren Nils Alwall (1904 - 1986) i början på 1940-talet att en apparat för dialysfiltrering av blod - han kallade den för konstgjord njure - skulle kunna ersätta njurarnas funktion när de inte fungerar. Han var inte den förste att tänka den tanken, men han hade kraften och engagemanget som behövdes för att kunna omsätta den till en klinisk vardagsverklighet.

Efter några års djurförsök kunde Nils Alwall natten mellan den 3 - 4 oktober 1946 med viss liten framgång dialysera sin första patient, döende i långt gången njurinflammation och utan chans att överleva. Patienten dog dagen därpå, men detta var likväl ett genombrott - Alwalls system fungerade! De följande patienterna var inte lika illa sjuka och hade påtaglig nytta av behandlingen. Klinisk dialys var därmed en realitet i Lund år 1946.

Det finns ett särskilt bildspel om utvecklingen av klinisk dialys i Lund. Klicka här för att hoppa dit.


Willem Kolff	En Kolff-njure i drift under Koreakriget i början av 1950-talet

Ett snarlikt kliniskt dialyseringssystem hade ungefär samtidigt utvecklats i Holland av Willem Kolff, men Alwall och Kolff kände då inte till varandra, isolerade av andra världskriget som de var. Alwalls system var till en början effektivare än Kolffs. Dennes system kom i en förbättrad version att göra uppmärksammad nytta på sårade soldater under Korea-kriget i början på 1950-talet. Alwalls system uppmärksammades i minst lika hög grad, och spreds över världen i huvudsakligen civil sjukvård.

En klinisk forskare med en industrialist och hans ingenjörer och tekniker

Laget som 1966 utvecklade den konstgjorda njuren för engångsbruk: Nils Alwall (närmast kameran), Arne Johansson, Holger Crafoord, Lennart Östergren, Olov Hagström och Carl-Axel Björkengren. På bilden ses också det första kommersiella dialysfiltret på sin bärarm.

Nils Alwall med två dialysfilter av olika årgångar

Nils Alwall år 1981 med en äldre och en nyare version av Gambros plattfilter. Den nyare är den minsta. Utvecklingen har gått vidare, och filtren ser inte ut så här längre.

Både Alwalls och Kolffs system krävde många och högt skolade personer för sin drift. De var dessutom stora och krävde mycket plats i lokaler som anpassats för just klinisk dialys. De var därför mycket dyra i drift, och det blev ett principiellt viktigt genombrott när Nils Alwall tillsammans med en industrialist i Lund, Holger Crafoord, i början på 1960-talet kunde engagera ingenjörer (framför allt Carl-Axel Björkengren) som konstruerade ett kompakt och mycket effektivt dialysfiltersystem.

Snart kunde filtren också massproduceras i olika varianter och vidareutvecklas så att det ursprungligen mycket höga priset föll till engångsprodukters nivåer. Lundaföretaget Gambro uppkom ur detta, och är nu ett av världens tre ledande dialysföretag.

Det är värt att minnas att det var Nils Alwalls arbetsvilja, hans teoretiska baskunskaper, hans kliniska engagement och hans förmåga att koppla sin verksamhet till en industriell utveckling som gjort att det bara i Sverige nu finns 3500 patienter i dialys och tiotusentals som kan tacka honom för sina liv. Han var en dugande doktor.